Kapitel 9
Nästa morgon vaknade jag av att någon verkligen stirrade på mig. Jag slog upp ögonen och fick se Justin ligga och kolla på mig med ett brett leende på läpparna. Jag log brett. Han pussade mig på läpparna och fortsatte le. ''Godmorgon, beautiful'', sa han. Hans röst på morgonen! Jag skrattade till. ''Godmorgon snygging'', sa jag. Sedan skakade jag på huvudet. ''Biebs'', rättade jag mig själv. Det kändes annorlunda att säga någonting annat. Justin skrattade och nickade instämmande. ''Så, vad händer idag?'' Frågade jag nyfiket. Han ryckte på axlarna. ''Ingen aning. Vi är lediga och åker till Italien imorgon. Så vad sägs om att packa och sen bara ha en slapp dag?'' Frågade han. Jag nickade och log. ''Låter toppen!'' Sa jag och reste mig upp. Justin drog tillbaka mig till sängen. ''Inte än'', sa han och log. Jag kollade förvirrat på han och skrattade. Han satte gränsle över mig och jag visste precis vad som skulle hända. Vi kan väl säga att vi inte skulle hinna med att ha en slapp dag.
*
''Äntligen!'' Sa jag när jag fått ned allting i min resväska. Justin skrattade. ''Hjälp mig'', pep han. Jag höjde på ögonbrynen. ''Har du mer saker än mig?'' Frågade jag förvånat. Han nickade. ''Tydligen'', mumlade han. Jag spärrade upp ögonen och gick fram till honom. Det han hade kvar att packa ned var sin hårfön, ett par svarta jeans, smycken och några foton på oss två tillsammans. Jag log lite åt det och hjälpte honom att packa ned det medans han drog på sig andra kläder inne på badrummet. Jag drog igen kedjan på väskan och ställde väskan vid dörren bredvid min. De såg exakt likadana ut. Jag satte mig ned på sängen och granskade hotellrummet. Jag skulle sakna Mexico, vi hade fått stanna här längre än väntat och fått avboka några galor i Italien. Men ingen konsert, som tur var. Vi skulle till vackra Rom. Jag log stort åt bara tanken och rös till när Justin kom ut ur badrummet. Han hade på sig ett par vita jeans och en svart skjorta. Han var så söt. Jag rycktes ut ur mina tankar när det plingade till i mobilen. Jag drog motvilligt upp den ur fickan och granskade skärmen. Det var ett nytt meddelande från Yu. Jag öppnade förvånad hans meddelande.
''Tami har blivit påkörd av en bil. Hon ligger på sjukhus, läkarna vägrar tala om för mig hur hon mår. Snälla hjälp, jag vet att du inte kan komma hit, men vad ska jag göra?!''
Jag läste om meddelandet flera gånger, alla minnen jag har med Tami kom upp i mitt huvud. Hon lät mig flytta hem till henne.. Det är det inte många som gör. Utan henne hade jag inte ens varit vid liv just nu. Jag skulle inte ens sökt till den där tävlingen och träffat Justin om det inte vore för henne. Och nu låg hon inne på sjukhus och skulle kanske inte klara sig.. Nej, hon måste klara sig. Jag reste mig upp ur sängen. ''Vad har hänt?'' Frågade Justin oroligt. ''Tami ligger på sjukhus'', sa jag snabbt och sprang förbi honom. Jag drog på mig skorna och tog ena resväskan och hoppades på att det var min. Sedan sprang jag ut i hotellkorridoren och släpade ned väskan för trapporna och sprang ut på gatan i Mexico. ''Mary!'' Ropade Justin en bra bit bakom mig. Jag hoppade in i en taxi och la den lilla resväskan på sätet bredvid. Jag knäppte fast bältet. ''Till flygplatsen'', sa jag till chauffören. Han nickade och började köra snabbt, han förstod nog att det var bråttom. När jag väl betalat chauffören drog jag med mig resväskan ut och sprang in på flygplatsen. Justin hade ringt mig ett antal gånger, men jag orkade inte just nu. Jag måste till Tami, hur nu det skulle gå. Jag hade ingen biljett. Jag gick fram till en kvinna som stod bakom en disk. ''Hej. Hur kan jag hjälpa dig?'' Frågade hon. Jag suckade tungt och ställde ned resväskan bredvid mig. ''Jag måste till Atlanta snabbt, men har ingen biljett. Kan jag köpa en här?'' Frågade jag oroligt. Hon nickade. ''Självklart'', sa hon och knappade in något på en dator. Jag pustade ut och drog fram plånboken. ''2000 kronor, tack'', sa hon. Jag nickade och betalade henne. Nu hade jag inte mycket pengar kvar måste jag säga. Jag tog emot min biljett och kollade på skylten. Den åker om fem minuter! Stressat tog jag tag i min resväska och kastade upp den på rullbandet. Sen sprang jag förbi tullen och in i flygplanet. Jag pustade ut när jag hittat min plats.
Justins perspektiv;
''Hon svarar inte!'' Sa jag oroligt och kastade mobilen hårt i golvet. Scooter klappade mig på axeln. ''Här är anledningen till varför du inte ska ha en iPhone'', sa han. Jag suckade och satte mig ned på sängen. ''Justin'', sa han och satte sig ned bredvid mig. Jag kollade frågande på honom. Han måste hjälpa mig.
*
''Äntligen!'' Sa jag när jag fått ned allting i min resväska. Justin skrattade. ''Hjälp mig'', pep han. Jag höjde på ögonbrynen. ''Har du mer saker än mig?'' Frågade jag förvånat. Han nickade. ''Tydligen'', mumlade han. Jag spärrade upp ögonen och gick fram till honom. Det han hade kvar att packa ned var sin hårfön, ett par svarta jeans, smycken och några foton på oss två tillsammans. Jag log lite åt det och hjälpte honom att packa ned det medans han drog på sig andra kläder inne på badrummet. Jag drog igen kedjan på väskan och ställde väskan vid dörren bredvid min. De såg exakt likadana ut. Jag satte mig ned på sängen och granskade hotellrummet. Jag skulle sakna Mexico, vi hade fått stanna här längre än väntat och fått avboka några galor i Italien. Men ingen konsert, som tur var. Vi skulle till vackra Rom. Jag log stort åt bara tanken och rös till när Justin kom ut ur badrummet. Han hade på sig ett par vita jeans och en svart skjorta. Han var så söt. Jag rycktes ut ur mina tankar när det plingade till i mobilen. Jag drog motvilligt upp den ur fickan och granskade skärmen. Det var ett nytt meddelande från Yu. Jag öppnade förvånad hans meddelande.
''Tami har blivit påkörd av en bil. Hon ligger på sjukhus, läkarna vägrar tala om för mig hur hon mår. Snälla hjälp, jag vet att du inte kan komma hit, men vad ska jag göra?!''
Jag läste om meddelandet flera gånger, alla minnen jag har med Tami kom upp i mitt huvud. Hon lät mig flytta hem till henne.. Det är det inte många som gör. Utan henne hade jag inte ens varit vid liv just nu. Jag skulle inte ens sökt till den där tävlingen och träffat Justin om det inte vore för henne. Och nu låg hon inne på sjukhus och skulle kanske inte klara sig.. Nej, hon måste klara sig. Jag reste mig upp ur sängen. ''Vad har hänt?'' Frågade Justin oroligt. ''Tami ligger på sjukhus'', sa jag snabbt och sprang förbi honom. Jag drog på mig skorna och tog ena resväskan och hoppades på att det var min. Sedan sprang jag ut i hotellkorridoren och släpade ned väskan för trapporna och sprang ut på gatan i Mexico. ''Mary!'' Ropade Justin en bra bit bakom mig. Jag hoppade in i en taxi och la den lilla resväskan på sätet bredvid. Jag knäppte fast bältet. ''Till flygplatsen'', sa jag till chauffören. Han nickade och började köra snabbt, han förstod nog att det var bråttom. När jag väl betalat chauffören drog jag med mig resväskan ut och sprang in på flygplatsen. Justin hade ringt mig ett antal gånger, men jag orkade inte just nu. Jag måste till Tami, hur nu det skulle gå. Jag hade ingen biljett. Jag gick fram till en kvinna som stod bakom en disk. ''Hej. Hur kan jag hjälpa dig?'' Frågade hon. Jag suckade tungt och ställde ned resväskan bredvid mig. ''Jag måste till Atlanta snabbt, men har ingen biljett. Kan jag köpa en här?'' Frågade jag oroligt. Hon nickade. ''Självklart'', sa hon och knappade in något på en dator. Jag pustade ut och drog fram plånboken. ''2000 kronor, tack'', sa hon. Jag nickade och betalade henne. Nu hade jag inte mycket pengar kvar måste jag säga. Jag tog emot min biljett och kollade på skylten. Den åker om fem minuter! Stressat tog jag tag i min resväska och kastade upp den på rullbandet. Sen sprang jag förbi tullen och in i flygplanet. Jag pustade ut när jag hittat min plats.
Justins perspektiv;
''Hon svarar inte!'' Sa jag oroligt och kastade mobilen hårt i golvet. Scooter klappade mig på axeln. ''Här är anledningen till varför du inte ska ha en iPhone'', sa han. Jag suckade och satte mig ned på sängen. ''Justin'', sa han och satte sig ned bredvid mig. Jag kollade frågande på honom. Han måste hjälpa mig.
''Tami är Marys bästa vän. Om det var Ryan eller Chaz som hade blivit påkörd hade du nog gjort likadant. Ge henne tid, hon hör av sig när hon fått reda på hur Tami mår. Jag lovar. Men du måste ha tålamod att vänta. Okej?'' Sa han och la sin hand på min axel igen. Jag torkade bort en tår som sakta runnit ned och nickade. ''Men vi har massa konserter i Italien snart'', sa jag. Scooter suckade. ''Jag vet'', sa han. ''I värsta fall får hon skippa dom. Men det är om tre dagar som ni har den första konserten. Vi får se hur det är då'', sa han. Jag nickade med en tung suck. ''Du har rätt'', mumlade jag.
''Redan första gången jag såg dig, visste jag att du var speciell. Sättet du log på, du fångade mig direkt. Det var också därför jag gjorde idotiska saker, jag kysste dig för tidigt och visste inte var jag skulle ta vägen efter det. I slutändan visade det sig iallafall att du tyckte samma sak om mig som jag tycker om dig. Jag vet att de säger att ingen är perfekt, men du är ett undantag, Mary. Jag kommer aldrig kunna låta dig gå. Även om du inte vill vara med mig, så kommer jag kämpa för att få dig tillbaka. Förstår du det? Jag älskar dig för mycket. Jag vill leva med dig hela mitt liv. Du och jag, tills döden skiljer oss åt'', sa jag och kämpade emot mina tårar. Hon snyftade till och jag granskade tårarna som rann ned för hennes kinder. Jag smekte hennes kind och torkade bort tårarna. ''Jag älskar dig'', viskade hon och slängde armarna om mig.
''Aaw'', hörde vi folk säga bakom oss. Jag vände mig om med ett ryck och kom på att vi inte var ensamma. Vi befann oss på en gala. Men det störde mig inte, nu visste alla om hur mycket hon betydde för mig.
Jag brast ut i gråt när jag tänkte på minnet.
''Redan första gången jag såg dig, visste jag att du var speciell. Sättet du log på, du fångade mig direkt. Det var också därför jag gjorde idotiska saker, jag kysste dig för tidigt och visste inte var jag skulle ta vägen efter det. I slutändan visade det sig iallafall att du tyckte samma sak om mig som jag tycker om dig. Jag vet att de säger att ingen är perfekt, men du är ett undantag, Mary. Jag kommer aldrig kunna låta dig gå. Även om du inte vill vara med mig, så kommer jag kämpa för att få dig tillbaka. Förstår du det? Jag älskar dig för mycket. Jag vill leva med dig hela mitt liv. Du och jag, tills döden skiljer oss åt'', sa jag och kämpade emot mina tårar. Hon snyftade till och jag granskade tårarna som rann ned för hennes kinder. Jag smekte hennes kind och torkade bort tårarna. ''Jag älskar dig'', viskade hon och slängde armarna om mig.
''Aaw'', hörde vi folk säga bakom oss. Jag vände mig om med ett ryck och kom på att vi inte var ensamma. Vi befann oss på en gala. Men det störde mig inte, nu visste alla om hur mycket hon betydde för mig.
Jag brast ut i gråt när jag tänkte på minnet.
Kommentarer
Trackback
