drbieberr

Lyssna på låten medans ni läser kapitlet :)

Jag sprang in i sjukhuskorridoren med resväskan med mig. Jag sprang genom flera korridorer tills jag slutligen fann Yu på en vit stol. Jag sprang snabbare fram till honom och lät resväskan stå kvar en liten bit bort. Han reste sig upp och kom emot mig. Jag slog armarna om honom och brast ut i gråt. ''Har du fått veta något än?'' Viskade jag. Han nickade långsamt. Jag släppte taget om honom och kollade in i hans ögon. Hans blick sa ingenting, vilket störde mig riktigt mycket. Hans ögon var blanka och jag tror att han befann sig i en helt annan värld. ''Yu?'' Sa jag oroligt. Han såg fortfarande på mig med samma blick. Jag förstod ingenting. Jag ville bara veta hur hon mådde! ''Berätta för mig!'' Sa jag högt.

Justins perspektiv:

Jag kunde inte vänta mer. Atlanta, här kommer jag.

Marys perspektiv;

Jag svalde hårt. Yu hade inte sagt någonting på över två timmar. ''Snälla säg något'', sa jag och försökte få mina tårar att sluta rinna. ''Jag kan inte'', viskade han. Jag kollade oförstående på honom. ''Snälla Yu'', bad jag. Han slöt sina ögon och jag granskade tårarna som rann ned för hans kinder. ''Mary!'' Ropade en välbekant röst en bit bort. Jag reste mig upp från stolen och kollade på Justin som kom springandes mot mig. Om jag var chockad innan, så var jag defintivt det nu. Jag slängde mina armar om honom och brast ut i gråt igen. ''Hur mår hon?'' Frågade han. Jag ryckte på axlarna. ''Yu vet. Men han säger ingenting'', sa jag och började gråta hysteriskt. ''Hon blev påkörd'', viskade jag. Justin suckade tungt och jag skymtade även några tårar i hans ansikte. ''Tami är så snäll'', sa han. Jag skakade snabbt på huvudet. ''Nej!'' Utbrast jag. ''Snälla bryt inte ihop!'' Sa jag. Han skakade på huvudet och torkade snabbt bort sina tårar. Han andades in ett djupt andetag. ''Jag går och kollar om jag får tag i någon läkare som vet något'', sa han. Jag tog tag i hans hand. ''Jag följer med'', sa jag. Han nickade och tillsammans gick vi långsamt igenom korridoren och jag pekade på en man i 30-årsåldern med en vit rock på sig. ''Ursäkta!'' Ropade Justin. Han vände sig om och då såg jag att han var en läkare. Vi sprang fram till honom och jag började gråta om på nytt. Tami måste må bra.
''Tami lenora?'' Sa Justin. Han uttalade hennes spanska efternamn perfekt. Mannen spärrade upp sina ögon och hans ögon blev blanka. Han kollade nedåt och mötte sedan min blick. Sedan kollade han på Justin. ''Hon klarade det inte'', sa han lågt. Justins ögon spärrades upp. Jag föll ihop på golvet och skrek rakt ut. ''Mary'', sa Justin och satte sig ned på knä framför mig och hans tårar började rinna. Tami var borta. Samma ord åkte omkring i mitt huvud flera gånger. Jag brast ut i gråt. Jag hade nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.
''Mary. Lugna ner dig. Snälla'', sa Justin och torkade bort sina tårar. Jag kollade på hans ansikte. Han fick mig lugn. Jag torkade bort mina tårar men visste mycket väl att de skulle börja rinna på nytt.

''Hon är borta'', viskade jag. Justin kollade tomt på mig. ''Nej!'' Skrek jag och upprepade samma ord om och om igen. ''Tami'', viskade jag flera gånger. Justin drog in mig i sin famn och kramade om mig hårt. Han satt med mig i sin famn i flera timmar medans jag grät ut.